fredag 3 januari 2014

Samma visa varje år. Sorg och klagan.

Först var det en liten Jonathan som stod där och grät när grenarna föll mot golvet. En efter en samlade vi ihop dem i en säck. Inte ens det år, när vi festade till det genom att slänga ner den hel från balkongen, fick jag honom att tycka att det var, åtminstone, liite kul. Nej. I dag sov han när det hände.

Det är alltid lika sorgligt att skiljas från denne reslige och ljusklädde vän, som troget, år efter år, är vår gäst genom denna glädjens högtid. Men han barrar ju så förskräckligt!

Tänk er då att ha en likasinnad liten vän. Någon att sörja tillsammans med. Det är skönt.
Eller ännu bättre ... en så påhittig liten vän att man slipper sörja!
"Vi kan ju spara toppen!!!"

Såklart!!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar