fredag 31 januari 2014

Bara ett litet skönt fika. Ett sånt som man bör unna sig ibland ...


... och i övrigt flyter allt på som vanligt ...

... jobb, jobb, jobb. Mina jobb är väldigt roliga!! Men det är typiskt att de ska ta så mycket av ens tid! ;-)

Efter jobbet är det till å baxa in busiga och trötta barn i sina overaller och försöka föra över dem från dagis till bilen på smidigaste sätt. Efter trippen hem, 2,5 mil genom skogen, ska sedan de sovande barnen bäras in ifrån bilen. De väger en del vid det här laget, men söta är de! Samtidigt som de skall väckas (AAAAA!) skall frukostdisk plockas bort och mat lagas och ställas fram på bordet. Sedan kommer PAPPA!!! :-) Och ja, efter disk så är det dags att spela spel, rita eller göra något annat stillsamt. Sedan skall tänder borstas och sagan ska läsas. Vi läser Madicken nu och det är oftast pappa som gör det.

Sov gott ... zzz ... pipipiiiiii ... upp igen och så börjar en ny dag som slutar på precis samma sätt som den förra. LIVET!!!




Den där lilla stunden, innan jag släcker lampan för att sova ...

 ... den ägnar jag, för tillfället, åt broderi.

Det finns så SJUKT mycket roligt man kan göra!!!

Jag fortsätter väl där jag slutade ...

... även om det var ett tag sedan och tårtan är uppäten för länge sedan.


Det var väldigt roligt att göra tårtan. Lite otippat att jag skulle dra till med en sådan sockerbomb. Men det gjorde jag.

Och hög blev den också! 17 lager räknade farfar Anders att det var i den. Choklad, grädde, hallon och sånt där smaskigt om vart annat ;-)

Man kan ju bli matt av mindre ;-)

lördag 11 januari 2014

Den stora bakdagen!

Förutom, tårtbottnar och en jättecitronbiskvi så har vi bakat macarons i dag. Det är mer än vad vi brukar baka ;-) och det var även första gången som vi gjorde macarons. Jag och Jonathan har funderat länge på att vi ska göra det, men varje gång vi läser att ägget skall "separeras och stå i ett dygn" så lessnar vi och gör något som går lite snabbare istället.

MEN, nu har vi hittat lösningen. Det var min lillasyster Karin som gjorde det först. Kungsörnen - helt enkelt kung! Och lätt var det också. Bara att vispa ihop, spritsa ut och grädda.





"Men varför ska vi ha kaviar i dem?" undrade Nisse ... och det undrar jag också. Nu var det förstås inte kaviar utan jordgubbsmörkräm.

Nästa gång tänker jag dock att vi bör testa att göra dem helt själva, för jag tror att de faktiskt blir godare då. Och nu vet jag att det inte är speciellt svårt heller.

Provsmak i morgon!

Fem år om två dagar, med helt oförstört självförtroende ... och ett hiskeligt humör.

Man kan ju i alla fall hoppas angående självförtroendet, och att det så får förbli i framtiden.

Hon har designat tårtan själv. Ritat och förklarat "som ett spöke med gröna prickar och en krona ska det vara" ... "och rosa med grädde och hallon inuti" ... jag tänker och tänker och försöker hitta på hur vi ska få till den.

"Jag är VÄRLDENS BÄSTA BAKARE!! ... bäst i hela vårat liv!" sjunger hon glatt medan hon vispar ... några minuter innan var det dock annat ljud i skällan ...

... för humör har den här söta lilla fyraåring. Mitt i den mest sprudlande glädje kan hon bli så arg så det slår gnistor om henne, det kan man väl inte tro? När jag tog fram receptboken blev hon helt rasande "vi ska inte göra den tårtan JAG HAR JU SAGT HUR DEN SKA VA!" Att förstå att det bara var receptet till tårtbotten vi behövde var svårt. "Saftig sockerkaka" läste jag och försökte förklara ... "Jag ska inte ha nån saftkaka, jag ska bara ha en vanlig KAKBOTTEN!!!"

Hon har själv önskat en bild med denna pose ... hon vet vad hon vill helt enkelt.



Som tur var lyckades vi komma överens till sist, så "kakbotten" blev det. Först en rosa och sedan en vanlig vit också.

Vi sätter ihop tårtan i morgon, så det finns ingen bild på den färdig ännu.

fredag 10 januari 2014

En bra bit på vägen ... och jag tuffar vidare ...

Igår gjorde jag en ny upptäckt om mig själv. Det var något som växt fram. Inte fram på mig, utan fram i mig.
Jag berättar det inte för att jag vill att någon ska tycka att jag är duktig. Nej ni kan ta det som ett exempel på att det finns hopp för de flesta ;-).

Jag och David var ensamma på stan. Sådant händer typ en gång om året och det var alltså i går. Det borde, med andra ord, firas tyckte vi! Vi var väldigt hungriga och ville äta något gott på ett mysigt ställe. Så vi stegade in på en restaurang, inte världens finaste eller flottaste, men ett helt okej ställe. Vi blev visade till ett bord och fick en meny. Grillat! Mums ... men plötsligt fick jag en så äcklig känsla. Jag började ifrågasätta var köttet kom ifrån. Tänk om det inte var svenskt. Det kanske var någon plågad gris vi skulle äta upp. "Vi frågar väl" tyckte David lugnt. "Kan man verkligen lita på dem, de kanske svarar vad man vill höra?" kände jag.

Vi är alltid noga med att köpa svenskt kött i butiken. När de inte kan tala om var köttet kommer ifrån, i charken, så köper jag det inte, det har hänt. Så långt har jag kommit. Men när vi äter ute blir det lite hipp som happ. Mac Donalds hade tidigare svenskt kött i sina hamburgare, men det har de inte nu längre (enligt David). Trist, men jag har ätit där ändå.

Efter att vi suttit där en stund och funderat, kände vi båda att ... vi måste gå. Det gick inte att köpa maten om vi inte visste var den kom ifrån. Vi steg alltså upp. Tackade för oss. Och gick. Pinsamt.

Japp, så ordentlig har jag blivit. Inget äta ute om jag inte vet var råvarorna kommer ifrån ...
... tänkte vi och så tog vi en pizza istället ;-P


Broderi och broderaa, tralla la la la la la laaa!

Ja, försöker tänka att det får ta tid. Några stygn varje kväll, för också arbetet framåt.

Jag vet att jag har sagt det förr, men jag säger det igen ... broderi är ett så bra handarbete för det är så lätt att ta fram, även för bara korta stunder. Och så kan man fixa med det vart som helst, på bussen, stranden, i bilen, sängen ... överallt!

Nu ska det bli fåglar, fantasifåglar, som man får göra precis som man vill! Jag gillar ju detta med att "göra som man vill" och så tycker jag väldigt mycket om fåglar. så det är bara att bejaka och hänga med på vad fantasin tar en med på :-).


Jag tänker att jag kan garnera dem hur mycket jag vill utan att det blir för mycket. Tråd, glitter och pärlor!

Fortsättning i kväll!

fredag 3 januari 2014

Samma visa varje år. Sorg och klagan.

Först var det en liten Jonathan som stod där och grät när grenarna föll mot golvet. En efter en samlade vi ihop dem i en säck. Inte ens det år, när vi festade till det genom att slänga ner den hel från balkongen, fick jag honom att tycka att det var, åtminstone, liite kul. Nej. I dag sov han när det hände.

Det är alltid lika sorgligt att skiljas från denne reslige och ljusklädde vän, som troget, år efter år, är vår gäst genom denna glädjens högtid. Men han barrar ju så förskräckligt!

Tänk er då att ha en likasinnad liten vän. Någon att sörja tillsammans med. Det är skönt.
Eller ännu bättre ... en så påhittig liten vän att man slipper sörja!
"Vi kan ju spara toppen!!!"

Såklart!!!

torsdag 2 januari 2014

Till Avon!

I går hade vi en så härlig dag i snickarboden. David byggde ett pysselbord till Anna-Klara och Nisse. Det blev toppenbra! Anna-Klara byggde en båt och Nisse ett kors och en "huggare", andra skulle nog benämna det; svärd ;-).

Själv gjorde jag en ängel. Den var till Avon, vår nye lille granne, barnens kusin. Han har redan fått den. Vi slog in den och gick över med den i morse.



För några år sedan, eller förresten kanske till och med så många som tio år sedan, gjorde jag en hel del änglar i trä. Efter att de små kommit har det dock varit svårt att hålla på med sådant och jag har helt kommit av mig. Men i går kände jag igen hur otroligt roligt jag tycker att det är att arbeta i trä. Det är en sådan frihet, ingen ängel blir den andre lik eftersom jag kör helt på känn, formar där jag står. Trä är ett så skönt material och relativt lätt att skulptera och det blir färdigt med det samma ... Ja, efter lite putsning då förstås.


Kvällen ägnade jag åt att måla den.

Gissa om jag hade en bra dag! Tack för det, Avon! :-)


Anna-Klaras båt!