tisdag 20 augusti 2013

Fenomenalt!

Pettson och Findus har alltid varit en av mina stora favoriter. Vem gillar INTE dessa välskrivna och helt fantastiskt illustrerade böcker? Vi har lätt kunna sätta oss in i hur katten här hemma tänker, även om hon är mer tantig än Findus. MEN efter det att vi skaffat höns har berättelserna i böckerna vuxit ytterligare, de har fått en helt ny dimension. Man förstår verkligen att författaren, Sven Nordqvist, vet vad han skriver om.

När jag går omkring här hemma i grönsakslandet, har jag ständigt en skara höns omkring mina fötter, rumsterande bland nysådda frön och planterade växter. De springer efter in i huset, rensar rabatter inte bara från ogräs utan ALLT. De vill hela tiden vara där man själv är ... "ska ni gå och fiska och vandra i berg så följer vi med!" DÅ känns det som om man befinner sig mitt i en av böckerna. Man blir liksom automatiskt som Pettson ... "Jasså? Då har jag väl gjort det själv då" tänker jag när jag ser de katastrofala planteringarna ... ;-)

I går kväll kastades jag in i en helt annan berättelse. Jag möttes av en skock sällskapssjuka ullbollar när jag svängde upp på gården, vid niotiden. När jag klev ur bilen kom de rusande emot mig, för att sedan stanna och beta bland leksaker, sandlådor och gungor.

Efter att jag larmslagit kom svärfar. Med lite kraftfoder i en hink är det alltid en enkel match att få dem dit man vill. Sugna brudar det där.

När jag hade burit in de sovande barnen ifrån bilen och kom ut för att ta in alla kassar och packning möttes jag åter igen av samma syn. Ute IGEN!?

Jag hade inget kraftfoder till hands så jag grabbade tag i en liten hink från sandlådan och la lite grus i botten. "Skrammel, skrammel" ... det fungerade precis lika bra. I samlad flock kom de galopperande mot mig. Medan jag sprang mot hagen, med flocken efter mig, kom jag plötsligt på att jag inte hade öppnat den. Var skulle vi ta vägen? "Vi måste stanna!". Jag insåg också att "de tror verkligen att jag har mat med mig, lämnar jag hinken på marken så kommer de att stanna men de kommer också att tugga i sig gruset. "Jag måste hålla upp hinken! Vad göra? Stanna? NEJ om jag stannar och håller upp hinken så de inte når att äta kommer de att trampa ihjäl mig, HJÄLP!" Det var bara att fortsätta att springa, i cirklar på gräsmattan. Paniken hann infinna sig under de sekunder som jag sprang där, med en trampande fårskock jagande efter mig.  "Å fåret Shaun, Å fåret Shaun, när det ska lajas är det ingen som kan klån ... " jag befann mig plötsligt mitt i ett avsnitt av Fåret Shaun ...

Åter igen kom svärfar till undsättning. Han fick lätt fåren på andra tankar. Vi förstod var de smitit ut ur hagen och kunde stänga till ordentligt.

"... hans ideal, så fenomenal! Jag mår så bra mig fåret Shaun!"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar