tisdag 12 mars 2013

Här behövs det lite pepp ...

... nej det behövs faktiskt en SUPERPEPP!
Jag måste bli påmind om att det faktiskt kommer att bli sommar igen. I dag virvlar snön utanför fönstret, vilken inte alls är konstigt, eftersom det bara är mitten av mars.

Då tar jag fram mina bilder från i fjol. Konstigt, men jag har faktiskt glömt hur det såg ut. Mysigt tycker jag nu när jag ser dem. Och mysigt tyckte jag då när jag höll på. Jo det är ju just därför som jag gör det. Helt frivilligt.

Den här bilden är ifrån mitten av sommaren. Morotsblasten är liten och persiljan lika så. Skörden blev väldigt liten och allt hann inte slå ut eftersom sommaren var så sen och kall. Men vad gör det? Frukter som nöje, njutning och tjusning gav den mig och annan frukt kan jag köpa på mataffär´n.

Vilket underverk det är, detta näst intill oregerliga och självskapande konstverk. Jag fascineras av dess fabriker, med solen som drivkraft. Det hämtas och transporteras, vatten och nyttigheter. Det byggs, tjocka starka stammar, stora ballongliknade frukter och ljuvt skira blommor. Massor av goda dofter, smaker och vackra färger ger det oss. Det spricker fram, utvecklas, slingrar sig, knoppas, sprudlar, prunkar och formligen exploderar. För att sedan bara vissna ner och dö. Helt glömmas bort.

Kanske är det just den här förgängligheten som gör det hela så spännande och skönt. Om man kan landa i att "man hinner det man hinner och det blir det, det blir". Plötsligt är allt för sent och det finns inget att göra åt det. Man tvingas att acceptera och man gör det. Kanske just därför att det ALLTID, bara några månader bort, efter kyla och mörker, kommer en NY CHANS. Då är alltid gamla synder förlåtna, det är bara att börja om från början.

Karin ringde på morgonen. Hon gick också i tankar som jag sammanfattar i "en härligt prestigelös trädgård". Vi planerar inte att ligga och rensa rovor till knäna blöder. Och jaga ogräs i rabatter känns totalt ointressant.
Lättsamt, rofyllt och prestigelöst får bli grönsakssommarens ledord!

(då räknar jag inte med muskelarbetet, som i sig kan vara sådär riktigt härligt slitsamt)

Här nere i svackan, i dag djupt insvept av snö, ligger min täppa.

Tror ni att jag får se den igen?






2 kommentarer:

  1. Åh, vilket mysigt inlägg!! Precis vad jag behövde läsa. Gäller att inte stressa upp sig (note to self!) över alla man borde förså och greja med. Det det blir, det blir det! Och så får man njuta av det, även om det blir det lilla. Jag tar era ledord till mitt hjärta och begrundar dem! :)
    Kram igen
    Sofia

    SvaraRadera
  2. Tack, vad kul o höra! Precis så menade jag. Och sedan hoppas jag på lite försådd ändå förstås, för det är ju roligt. Mera roligt och mindre krav!
    Kram!

    SvaraRadera