torsdag 28 februari 2013

I skrivandets stund åker tre långa timmerbilar förbi, utanför mitt fönster. HEJDÅ SKOGEN!

100 träd i timman ska en sådan där maskin ta ner, kvista av och skära i lagom långa längder som passar på timmerbilen. Det får alltså inte ta en hel minut att skövla ett liv som växt i lugn och ro i 30, 50 eller kanske närmare 100 år.

När man ser sånt här undrar man om det, i framtiden, överhuvudtaget kommer att finnas några träd kvar i det här landet. Det märkvärdiga är att det kommer det att finnas. Då svindlar tanken över hur stora och djupa skogar vi har, hur många träd det faktiskt finns ... man kan inte räkna dem alla.

Jag sluter mina ögon och drar in den ljuvliga doften av nysågat timmer i min näsa. Så öppnar jag mina ögon igen och upptäcker vilken fantastisk utsikt vi får!! :-)

Det här med älgarna är inget skämt från min sida. Ingen överdrift heller. Hela skogsvägen är upptrampad med färska älgspår och det ligger spillning på flera ställen. I fjol när snön hade smält bort fick vi, på några ställen, hoppa fram mellan de fläckar som inte hade älgspillning. I bland sover de på kullen bakom vår ladugård, i dungen som du ser på bilden. Vi kan se legor efter dem där. Den dungen hoppas jag ingen kan röra i alla fall.

En liten ekorre hoppar fram ur granriset och skuttar omkring över liggande trädstammar. Jag tror att den egentligen vill svinga sig mellan trädens grenar. Hoppa från stam till stam, i upprätt läge. Har du hört hur en ekorre låter? Det hade inte jag i alla fall. Jo, kanske ett sånt där smattrande ljud, men den här nästan visslade på något sätt. När jag kom hem slog jag upp på  Wikipedia och fick reda på att " Varningsropet är ett metalliskt "tjiuck"" Kan det ha varit det jag hörde? Han trodde nog att det var jag som tagit hans träd.

Ett liten hopp tändes dock, bland alla skövlingsvåndor, på morgonens skogspromenad. Det verkar som om de lämnar en remsa med träd närmast åkrarna. Då blir vår gran, med kojan under, kvar!!!

onsdag 27 februari 2013

"Kom tillbaka med skogen!"

Jag hör hur avverkningsmaskinerna kommer närmare. De går dag som natt. Jag ser hur timret transporteras bort, i stora travar, på timmerbilar i långa rader. Det känns här sorgligt. "Kom tillbaka med skogen!" ropar vi efter dem, men ingen bryr sig.
Undra när vår stora gran, med kojan under ryker ... kanske i natt :-( ... Och tänk om ALLA älgar kommer bo här, hos oss nu, eftersom vi är de enda som kommer att ha en pytteliten skogsdunge kvar på denna sida av Gussjön? Hur ska jag då våga gå ut med soporna på kvällen?

fredag 22 februari 2013

Vi har träffat Karlsson idag!

Det är sant!
Han stod nere vid sjön, på badplatsen, och hade ett långt metspö i handen. Men det var ingen krok på reven, han hade nog inte tänkt fiska. Och tur var väl det eftersom det är mitt i vintern och det vilar en tjock tung is över hela sjön. Nej det hängde en lång vindflöjel i änden. Vi skulle bara gå förbi, ut på näset, för att se på skogsavverkningen där ute. Men det här såg ju ännu mer spännande ut. Vi gick dit för att fråga vad han gjorde.

"Jag ska ut och flyga!" sa han.
"Flyga?" undrade vi förvånat.
"Ja, jag har en propeller på ryggen och en stor mjuk skärm".
Då förstod Anna-Klara vem han var. Hon tittade på mig, med uppspärrade ögon, och viskade ... "Mamma, Karlsson FINNS på jorden".

Han plockade fram sina grejer från en släpvagn som satt fast på bilen. Det tog ett bra tag, massor av pyssel för att få ihop allt. Men snart stod han där, flygfärdig, med propeller på ryggen och hjälm på huvudet. Redo att kasta sig ut! Ja, det var det där med att "kasta sig ut" ... han skulle alltså springa, i skoterspåret, med en sådan fart att skärmen skulle ta vind och han lätta från marken. Tur att han hade en propeller på ryggen som hjälpte honom att få fart, gissa om det såg roligt ut?!

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Första försöket gick inte alls, han sprang och sprang ... "Jag orkar max tre gånger!" ropade han till oss när han kom tillbaka för att samla sig och göra ett nytt försök.
Massor av pyssel igen innan han var färdig för sitt andra försök, vilket slutade abrupt med ett tvärt magplask. Han blev nog lite överrumplad över dyket, för han låg där en stund, och sprattlande som en liten skalbagge med propellern som snurrade på ryggen, innan han kom upp igen. "Det blåser åt fel håll!" skyllde han på ;-)

Redo för tredje försöket! Det måste gå. Vi klappade och hejade när han pinnade iväg. Vilken syn, vilken spänning, vilken vinglig färd längs skoterspåret. Så tog skärmen vind till slut. Han lyftes, sakta, sakta och även detta lite vingligt, upp, upp, upp över oss.

Vi tyckte att han påminde om en liten surrande humla. Som genom ett mirakel kunde hänga kvar där uppe i luften. Han tog några extra varv över våra huvuden och vinkade till oss med både armar och ben. Han såg glad ut och vi jublade, hoppade och vinkade tillbaka, men vi var mest glada över att han inte ramlade ner i våra huvuden.

Så surrade den rödhårige lille mannen iväg genom luften. Mindre och mindre blev han. "Han åker ända upp till månen" trodde Nisse.


Anna-Klara gjorde genast bildbevis när vi kom hem.

torsdag 21 februari 2013

Hjälp, vi har ingen mat!!!

Sådant får man bara inte komma på, klockan halv sex på kvällen, när man bor som vi gör.
Särskilt inte när alla är vrålhungriga och det börjar märkas på humöret. Något måste det finnas ... jo något fanns det ...

Som till exempel frysta blåbär, salt, socker, vatten och kornmjöl. Då kan man snart ha en härlig blåbärsgröt puttrande på spisen. Så fick det bli!

Men gröt utan mjölk?!! Det går ju inte. Tur att vi har EN granne i alla fall och TUR att just den grannen hade en liter mjölk över till oss. David fick springa.

När kornmjölspåsen stod där på bänken fick jag syn på vad som stod på dess baksida, "norrländsk hällakaka". Mmmm sånt är ju aldrig fel. Och nog fanns det ingredienser även till detta, så det var bara att sätta igång.

Jag gräddade dem i pannan på spisen. Det går säkert ännu bättre i en gjutjärnspanna, men en i plåt gick också bra.

Trots att kylskåpet gapade alldeles tomt och fysen i det närmaste lika så, fick vi till en mycket god måltid. Tack och amen.

Nästa gång jag får önska mig något, så ska jag önska mig en kruskavel ... och ännu nästa gång en vedeldad bakugn i köket ...

Helt vanligt ritmys.


Jag sitter bredvid och lyssnar på sagan om prinsessan och fågeln.



Eller saga och saga det är snarare en väldramatiserad musical med små, små pipiga fåglar, gråtande katter och glada prinsessor. En av dem har "arga ögon" ... huuuu, det är fantastiskt spännande!

onsdag 20 februari 2013

Allt för konsten!

Det kallas fingerfärg.
Japp.


Jag har verkligen full förståelse för mig själv som känner att jag egentligen avskyr sådana här aktiviteter ... eller jag kanske ska säga att jag är "lite tveksam" till sådana, för att inte verka allt för tråkig ;-). Men, jag vet, det är bara att hålla god min. Och det gjorde jag.

För att ha en lite mer positiv framtoning kan jag tala om för er att jag känner mig mycket tacksam över att jag valde just badrummet som aktivitetsutrymme. Jag kan nämligen avslöja, det som inte den här bilden avslöjar, att jag inte i min vildaste fantasi hade räknat ut hur det skulle komma att se ut efteråt. Lite tröst fick jag dock när Nisse tittade upp på mig med sina allra valpigaste ögon, under lugg, och sa "låååt mamma" (förlåt, mamma) när jag förklarade att det INTE var tillåtet att "måla" dvs smeta av sina händer mot väggen.

Om det nu, redan tidigare, vilade ett blått skimmer över vårt 70-tals badrum så kan jag berätta att skimmret, efter denna händelse, nu är höjt till skyarna! Blått golv, blått handfat, blå handdukar, blå duschkabin, blå kläder, blå barn, blå mamma ... (nej det var inte så allvarligt att jag kippade efter andan) ... blå luft att andas.

Men efter att de skrubbat varandra rena på ryggen och jag hade hällt ut det BLÅ skurvattnet i toan och dragit i spolknoppen var allt som bortspolat ... frid och fröjd igen.

Bara liiite blåfärg hade bitit sig fast i skinnet och lämnade rosor av minnen kvar. Tur att man byter skinn lite nu och då. Och att Anna-Klara har vattkoppor så vi ändå bara ska stanna hemma några dagar till ;).

Jag måste bara meddela att ... vi klarade gardinen!!!

torsdag 14 februari 2013

Störst av allt är KÄRLEKEN!

Ja, så är det. Den kan övervinna ALLT! Det har jag själv erfarit.
I morgon hoppas jag få se min kudde i färdigt format. Idéen till den föddes för länge sedan, så den är mentalt välbearbetad kan man säga ;). Och jag har jobbat ett bra tag rent fysiskt också för att få till den. Det ser ju så enkelt ut när det är klart. Men tänk vad man kan få slita sitt hår innan man får till det precis som man önskar, trots att bilden redan finns där inne på näthinnan, det är ju bara att plita ner den på ett papper, kan man tycka!

Nu längtar jag tills jag får känna på den!

fredag 1 februari 2013

Ett, tu, tre, så har du en toffs!

Anna-Klara visar gärna hur man gör.

Men mamma får hjälpa till med att dra garnet av rullen och knyta en tråd runt det lindade garnet.

Kottar kan vara underskattade i dagens samhälle.

Pappan är i kottbranschen, han omsätter oändligt många (med mina mått mätta) kubik om året. Dottern arbetar inom kottförädlingsindustrin. Här gör hon fåglar!


Den yngste sonen han gillar att lasta på och tömma av lastbilsflaket.
Och mamman hon eldar.

Vi lever på kottar!