I ett plötsligt ögonblick ser jag en skymt av henne utanför fönstret. VA?!
I nästa står hon i hallen. Det är alltså på riktigt!
Och några minuter senare sitter fler kring vårt köksbord. Ibland händer härligt oanade saker!
Det kan vara år och dagar sedan, men det behövs aldrig någon startsträcka. Det ÄR med det samma.
Lite kaffe, en regnig promenad. Två små ljusa jäntor som äter hallon på ett ris, långt nere på stigen. Vi får ropa och vänta. Ingen kamera när jag verkligen behöver.
Men jag tänker att en bild i mitt minne är mycket vackrare och verkligheten mer trogen. Det som finns i mitt minne kan ingen ta ifrån mig. Ska det inte vara en ljus och en mörk förresten?
En liten stund får jag ha dem här. Min syster Jenny, mamma Bette, pappa Mats och så lilla Sigrid och lilla Signe.
Vad roligt att ni plötsligt kom, Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar