En sak har jag, alldeles på egen hand, kommit fram till. Mitt liv (precis som alla andras) är för värdefullt för att enbart överlevas, jag vill leva, njuta! Problemet är bara att jag inte, på egen hand också, har kommit fram till hur jag ska åstadkomma detta. Ibland blir det helt enkelt mycket överlevnad.
Varför är jag så komplex, så sensitiv, så motsägelsefull, varför är jag så himla jobbig!?
Är det någon som känner igen sig i dilemmat att du lever det bästa livet du kan tänka dig, att det inte finns något (av väsentlighet) som du vill förändra, men det går liksom inte att komma åt det på något sätt? Jag vet inte om jag får fram vad jag menar eller vill säga. Men jag försöker. Jag känner att jag måste ta mitt ansvar, att jag för mina nära och käras och för min egen skull, ser till att börja leva! Att jag upplever alla underbart fina människor och allt fantastiskt jag har omkring mig, fullt ut. Frågan är bara HUR?
Jag vet att det mest fantastiska och samtidigt det absolut klurigaste är att lösningarna finns så nära, tillgängliga men ändå så svåråtkomliga. Det handlar inte om yttre omständigheter, något jag kan köpa mig till, något som kan fixas eller något som någon annan än jag själv kan åstadkomma. Nej, det handlar om mina tankar, om mitt sätt att se på verkligheten och på mig själv. Så enerverande, jag är ju en praktiker, en som gillar att gå till handling, ordna, göra. Men jag har inte de verktyg som behövs. Åh, vad jag längtar efter att "få" dessa och att lära mig att använda dem.
Igår pratade Karin och jag om just detta. Hon hade haft sin första internutbildning i KBT-terapi. Intressant. "Vänta, jag ska citera för dig, du kommer att känna igen dig ..." sa hon och så läste hon ... ungefär så här: "livet är till för att upplevas inte överlevas" (fast lite mer omskrivet). Ja, vi kunde bara konstatera att vi båda faktiskt har förstått meningen och vart man ska komma. Det borde väl innebära att det åtminstone är en bra början! :)
Jag inser att det alltid kommer att finnas stunder i livet som handlar mer om överlevnad än något annat, men bara inte dessa stunder tar över och blir allt för många och långa. Ni förstår ju själva ... hålla andan, utföra ständiga cirkelrörelser med armarna för att inte sjunka ännu djupare, ända ner till botten, hålla koll på att jag har alla mina viktiga med mig eller glömmer något annat viktigt och samtidigt veta vad som är uppåt och neråt, alltså försöka hålla siktet inställt på ljuset för att komma ihåg åt vilket håll jag ska, vart jag ska vara på väg ... man orkar inte hur länge som helst ;)
... och så blogga på det då ... det jag säger är kort och gott att jag återkommer när jag kommit upp till ytan igen.
På återhörande kära vänner! :)
 |
| Jonathan njuter av en flygtur! |
Underbara Anna...du är på rätt väg.Tänk att ha förmågan att sätta ord på så många känslor....som du förstår så är du inte ensam i ditt tänk.....KRAAAM Borghild
SvaraRaderaTack Borghild. Det är alltid skönt att höra.
RaderaFiiina Anna! Du är fantastisk duktig som kan med ord förmedla det du bär på! Vi är ju skapade som unika personer med lika unika personligheter...jag kom att tänka på en överlevnadsbok för sensitivt begåvade av Maggan Hägglund och Doris Dahlin med titeln "Drunkna inte i dina känslor" Tror du skulle få en hel del ahaupplevelser ;) Om du vill och tror du orkar/hinner läsa så kan du få mitt ex med posten. Hör av dig så fixar jag det isf Kram Eva L
SvaraRaderaVad du är snäll Eva som vill ge mig din bok!!! Jag har hört talas om den och tänkte genast att jag ska köpa den, jag tror också att jag får ut massor av den.
RaderaJag beställer den på nätet, och så har du kvar din bok, om du behöver den igen någon gång. Så tänker jag ändå att jag fått den av dig. TACK snälla! kram!
Åh nej, skrev just en lång kommentar, men den försvann.... Nåväl. Jag känner hur som helst igen mig massor i det du skriver. Så svårt det kan vara ibland, när det kommer till att förändra sina tankemönster! Men ett litet steg är väl att, som du typ skriver, lyckas identifiera det man känner, alltså inse att det finns något man vill förändra. Först sedan kan man eventuellt göra något åt det...
SvaraRaderaÖnskar dig många goda tankar och insikter!
Kram
Sofia W
Typiskt det där med kommentarerna ibland.
RaderaTack Sofia, vi kanske kan slå våra kloka ihop någon gång i framtiden.
Kram!
Det Kirkegaard sa och jag citerade var "Livet är inte ett problem som skall lösas utan en verklighet som skall upplevas."
SvaraRaderaDu kommer att nå fram, det känner jag stor förtröstan till... DU är modig som vågar se och möta dej själv, det blir ju första steget mot ett accepterande.. Sen ger jag dej ytterligare ett Kirkegaard för att späda på motivationen "Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv".
/Karin
Ja, så var det ja! Jag tyckte väl att det var bättre än vad jag kunde återge ;) ... men kontentan kom jag ihåg.
RaderaVi får hoppas på att du har rätt :)
Så fortsätter vi framåt, tillsammans!
Kram!
Åh Anna, fina du! Jag är likadan :-) har läst en bra artikelserie i SvD om högkänsliga som var bra. Tror att Adam är likadan, så mycket stämmer in på honom. Kram!!
SvaraRaderaJag borde försöka hitta den artikeln. Och vi måste hjälpa Adam att lära sig att tackla verkligheten :). Saknar er!! kram!!
SvaraRadera