Fy på dig fröken Duvhök!

Att försöka ta mina små fjäderbeklädda vänner straffar sig.

Jag såg hur några stjärtfjädrar stack upp ut rabatten. De var för stora för att tillhöra en död trast, så jag lyfte försiktigt på bladen för att kolla.
OPPS! Den var rätt så stor ja! inte en trast och livs levande, så mycket visste jag va första anblicken. Den var förstås skadad eftersom den låg där. Men artbestämma, kunde jag inte.

När jag såg klorna, släppte jag bladverket jag höll bort och backade. "Vi går in" sa jag till barnen.

Vi tittade ut på den, genom köksfönstret lite då och då. Den låg där stilla. "Vad ska jag göra? ... Tänk om det är en alldeles speciell fågel detta" funderade jag.
Det enda jag kom på var att ringa till Länsstyrelsen, Västernorrland. Det visade sig vara en riktigt bra idé. Jag blev genast kopplad till avdelningen för rovdjur, och fick prata med en man, som för tillfället var i Stockholm. Jag beskrev fågeln och händelsen. "Jag kan inte släppa ut mina barn" sa jag "Vi kommer!" sa han ... men han tänkte nog snarare på fågelns intresse. Han tog mina kontaktuppgifter och ytterligare två personer kontaktade mig under dagen. Jag fick skicka bilder på den och de identifierade den som en ung duvhökshona.

De bad mig lägga den i en kartong. Hjälp, aldrig i livet! Jag kunde sträck mig till att gå fram till den och lägga en kartong över den. Vid den tiden hade den börjat röra på sig rejält. Den bredde ut sina vingar, som mätte nästan en meter från ena vingspetsen till den andra. Huvudet snurrade fram och tillbaka, jag var helt säker på att den var helt sönderbruten. Stackarn! Men några tegelstenar fick, för säkerhets skull, ligga på toppen av kartongen. Oerhört respektingivande.

Den låg i sin kartong, som vi gjorde hål i och byggde "tält" över för att den inte skulle stekas där inne. Vi tittade till den, den var alldeles lugn men tittade ihärdigt på oss. Det var spännande!

Så under eftermiddagen kom till slut en herre, för att hämta henne. Vilket fynd!

Vid den tiden hade den kvicknat till. Ingenting var brutet vad mannen kunde se. Han trodde att den fått en hjärnskakning och att den hade mått bra av att vila.

Sylvassa, metalliknande klor, prydde dess fötter. En rond mot denna skapelse står jag gärna över.

Maffig!
Nu skulle hon in för undersökning. Mätning, vägning och ringmärkning.

Lycka till fröken Duvhök! Men du ... kom inte tillbaka till oss, och försök aldrig mer att ta mina hönor.