tisdag 31 juli 2012

Min vän.

Hon pushar mig varsamt men bestämt framåt, hon låter det ta den tid det kräver. Hon har siktet inställt på målet. "Säg till när du vill sluta" säger jag "jag vill inte sluta, jag vill att vi ska bli färdiga" svarar hon. Sakta men säkert pressar hon mig vidare ... till bristningsgränsen ... och det är då, när jag har kapitulerat helt som det börjar hända saker. Det som händer är underverk.

Jag börjar slänga, kasta, rensa ur, det ryker ur både näsborrar och öron och jag bara tuffar vidare och vidare och vidare. Hon jublar, hejarropen rungar som från en hel hejarklack. Jag känner att jag gör rätt, jag vill mer, MER, MER.
MOT BEFRIELSE!

När man har en hög, med rena ostrukna och ovikta kläder, som är så stor att det helt enkelt har gått över styr. När man måste simma fram i högen för att hämta fram något och det känns som att man (på riktigt) ska snärjas in, dras ner av trasorna och drunkna. Då är det en sann lycka att man har en driven fyrbarnsmamma som världens bästa vän. För då kommer hon farande och tar tag i det hela, jobbar till midnatt, reder ut, rensar upp och fixar till ens liv.

Och vad lycklig man blir när man plötsligt hittar kläder som man saknat i snart ett år ... så vida det är ens egna, barnens fina nästan oanvända och urväxta kläder kan ju snarare svida en aning.

En full trave, trådbackar med kläder per barn, mer behöver man väl inte? I alla fall inte de små. Jag har kommit fram till att allt ska användas flitigt, tvättas och användas, tvättas och användas, tvättas och användas, helt enkelt slitas ut snarare än att sparas och sparas tills det till slut är för smått, bara för att det är för fint för att användas. Till vem sparar man?


Nu borde jag bara sätta små skyltar på trådbackarna också, så att någon fler än jag kan sortera in kläderna på rätt ställen.

Vi rensar bort mer än vi sparar. Några flyttkartonger med kläder upp på vinden. Några till Erikshjälpen och lite i brasan.

TACK för att DU finns min vän!


1 kommentar:

  1. Va härligt! Vilken inspirerande beskrivning. Jag är en sann rensa-påhejare! :) Det brukar kännas ganska befriande när man har gjort det.... Bra jobbat!
    Kram
    Sofia

    SvaraRadera