Fredag den 13:de

Skrockfull, det är jag verkligen inte. Men lite läbbigt var det dock igår när David påtalade att det var fredag den 13, förr värre otursdag har jag sällan skådat.

Anna-Klara var den som var mest drabbad. Det började med att vi hittade ett (enkrona) stort infekterat sår i hennes hårbotten. Superkonstigt. Jag kammar ju henne varje dag, hur har det kunnat uppstå och bli så stort utan att vi märkt det? Det sved och gjorde jätteont, om det inte blir bättre tills på måndag så får vi besöka vårdcentralen. Men inte nog med det. Rolig lek slutar inte alltid i samma anda. En krock med kusinen medförde en sönderbiten och lite uppsvälld läpp ... och massor av grååååt, det är ju så läskigt med blod. Det gick förstås över, men en stor uppsvälld läpp är tydligen väldigt känslig och lite senare på kvällen var det dags igen. Lite hopp i sängen ett nertrill med islag i sängbordet gav en blödande läpp igen och även näsa denna gång. Det blev ingen tacos för den tjejen den kvällen, hon ville alltså inte ha för det sved och gjorde ont. Hoppa i sängen, det var redan förbjudet sedan tidigare.

I övrigt så har tuppen tappat stjärten. Grannens hund kom flygande fram och högg den på vår uppfart. Så kan det gå när fyra hönor retar en fågelhund. Lilltuppen var inte ens med på retet. Den satt snällt hemma på garageuppfarten och väntade medan hönsen helt ogenerat och hänsynslöst kacklade över på granntomten. Ändå var det han som fick åka på däng. Jag bevittnade hela händelseförloppet med hugget, kutade fram till hunden som faktiskt släppte sitt offer efter mitt rytande och tuppens flaxande. Sedan flydde tuppen. Vi kunde inte hitta den. Men efter någon timma kom den åter och satt utanför hönshuset och väntade på att bli insläppt. Jonathan var där och kollade till den, "Mamma, tuppens svans ser ut som en aväten majskolv och den blöder lite" Såååå vidrigt äckligt, stackars liten. Men han ser ändå ut att må bra, han äter och dricker, och vi tar hand om en skadad tupp lika väl som en oskadd.

Är det otursdag så är det, och visst finns det något mer att skrocka över, om man nystar vidare. Så som tidernas utskällning. Jag har aldrig varit med om dess like, helt hysteriskt och jag hade inte gjort något som kunde uppröra någon så kolossalt. Det var varken olagligt, sårande eller omoraliskt snarare lite olyckligt kanske någon kan tycka ... eller tydligen JÄTTEHEMSKT! ... det här med hur andra människor känner och reagerar kan men inte riktigt råda över. Som tur var kom David till min undsättning. Det var alltså jag som var offer för utskällningen, inte den som skällde. Jo, jag försökte med några fåniga försök att säga ifrån. Men det är ju bara dumt att misslyckas och så otroligt onödigt att vuxna människor ska stå och skrika åt varandra så jag lade ner med det samma.

Mitt i händelsen tyckte jag inte att det var så hemskt men så här i efterhand känns det jättejobbigt. Jag är ledsen för det helt enkelt. Personen som utförde "dådet" ;) kommer sannerligen aldrig att läsa detta. Men om denne ändå skulle göra det så må det vara hänt. Jag tänker att den personen nog inte har det så lätt med sig själv. :(

Har jag glömt något? Nej, det får nog räcka såhär ...