torsdag 21 juni 2012

Hönsräddaren i natten.

Gråtande, väckte Jonathan mig mitt i natten.
"Hönsen har kommit ut ur buren!"
Jag störtade, yrvaket, upp mot fönstret. Jag hann få en skymt av en stor svart katt, med vit teckning i ansiktet, som gled fram över gårdsplanen. Jonathan hade vaknat med en konstig känsla och tittat ut.
"Nej, vi glömde låsa dörren!"
Vi kastade på oss kläder och sprang ut, rädda för vad vi skulle få möta.

"En, två, tre ..." hönor, kunde vi räkan till ganska snabbt. En hade flugit upp på buren och satt sig där, den måste fått en rejäl adrenalinkick för att kunna klara ett sådant språng. En höna satt på en staketpinne och en hade själv gått tillbaka in i buren.
"Ingen i huset, var är de andra två!?"

Jonathan var panikslagen och grät. Vi letade. Så hittade vi ännu en liten höna, hon hade kurat ihop sig i det höga gräset och satt osynlig och orörlig. Jonathan lyfte henne sakta. Hon tittade upp på honom och jag såg att hon tänkte "... äntligen kommer du, min räddare ...".

Vi letade vidare för att hitta den femte och sista hönan. "Där uppe!" ... hon hade kamouflerat sig i grenverker på ett träd och visade inget täcken på att vilja bli upphittad. Hon gjorde motstånd när Jonathan skulle försöka lyfta ner henne, men det gick tillslut.

Alla var räddade och till synes oskadda, vi kände oss lättade men samtidigt skräckslagna över vad som skulle kunna ha hänt. Vi stängde dörren ordentligt omkring dem och gick sedan tillbaka in för att försöka sova några timmar till.

Vilken natt, vilken dramatik, vilken ruggig rysare!

Dubbla galler och en kurs i självförsvar kanske borde bli dagens skola.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar