Mina barn!!!

Klockan är ett. Båda barnen sover och här sitter jag i solen på trappan och snoppar av bladknoppar från vidjor som jag plockat. Till och med blektårna har fått komma ut i ljuset, värme mmmmmm. Men jag gör något mer ... jag gruffar ... med en bred och djup rynka mellan mina ögonbryn, gruffar jag, helt kopiöst och obegränsat mycket.

Och varför då rå? kan man undra. Jo, det är så synd om mig som har så jobbiga barn. Jag är såååå trött. Dom bara gnäller och gnäller, och bråkar och bråkar. Dom vill aldrig det jag vill och jag vill aldrig det dom vill :/. Säger jag nått så gör de precis tvärt om. Varför?

Jag tänker att "jag måste börja jobba ... jag måste ansöka om dagisplats, så jag slipper detta"

Vad är det för fel? Det var inte alls så här jag hade tänkt att det skulle vara. Det är inte såhär jag kommer ihåg att det var när jag var liten och mamma var hemma. Som jag minns det så lekte vi och hade roligt hela dagarna. Mamma ordnade allt för oss, klädde på och klädde av, fixade mat och fika, gick med oss på utflykter och servade oss på alla tänkbara sätt. Och vi lekte och lekte i det oändliga. När jag föreslår att vi ska gå på utflykt så vill inte Anna-Klara följa med. Och när jag ska göra ordning fikat så hittar Nisse en färgburk med falurödfärg och hinner med att börja måla innan jag märker något. Man kan tappa lusten för mindre.

Dagis, det har jag egentligen inget emot. Men som en lösning för jag inte orkar med? ... det är ju mina egna barn! Jo, så är det. Och vet du vad? Jag vet massor av mammor som känner det samma. Som har valt att börja jobba för att de inte orkar vara hemma. Faktiskt inte för att de älskar sitt jobb. Jag vet massor! Varför ska inte jag få göra det samma?

Å, då tänker jag genast ... "Vad är det med dagens mammor? Är vi för klena för att ta hand om våra egna barn, fast vi till och med har ambitionen att vilja?! Eller är det fel på våra barn? Jag menar förstås, på hur vi uppfostrar våra barn. Till odrägliga ungar som inte lyssnar ett skvatt på oss föräldrar? Eller är det så att vi älskar våra barn så oerhört mycket och är så rädda om dem att vi inte vågar fostra dem ... och att avsaknad av fostran ger följden att vi inte orkar med dem."

Törs man skriva sånt här? Så politiskt okorrekt. Det är väl inte bara mammor som är hemma med barn? Men ändå lika verkligt. Det är ju bara mammor jag har pratat med. Jag kan egentligen bara tala för mig själv. Och ingen som inte känner igen sig behöver ta åt sig. Mina tolkningar av andras tankar och känslor är förstås utifrån hur jag själv känner och upplever.

Ni hör själva ... det är nog dags för mig att börja jobba, ta en liten andningspaus. Problemet är bara att jag inte vill missa den här tiden, nu när de är små. Jag vill vara med dem!! Men den här ständiga förhoppningen, den som är min käpp och stav som jag klamrar mig fast vid och som gör att jag orkar dra mig vidare, förhoppningen om att det ska bli enklare bara de blir lite större verkar aldrig besannas. Det verkar snarare bli det motsatta.
Jag kapitulerar .......... jag brukar göra det så här emellanåt ... sedan tjurar jag på ett tag till.

Under tiden som jag sitter här och gräver ner mig själv så växer ett litet staket fram. Lite vingligt än så länge. Är det ilskan som gör det mån tro? Stackars mig! ;)

Och annars då, när jag är så där glad och säger att jag älskar att vara tillsammans med mina barn, ljuger jag då? Nej inte ett endaste dugg (det gör jag sällan, för jag är så dålig på det) så komplex är vår tillvaro bara.

Om någon inte förstår det så vill jag bara säga att jag ÄLSKAR mina barn över allt annat, jag tycker att de är det mest underbara som finns ... precis som alla andra mammor också tycker!!!

Kram till alla kämpande föräldrar! Jag ser upp till er alla, trötta som pigga, hemmajobbande som bortajobbande.