Tänk att det finns så härliga människor, som VILL så mycket ... och tänk att JAG får vara med!!! :)

När barnen äntligen har somnat, och jag skall sätta i gång med allt det där som jag ständigt suckar över att jag aldrig får göra, så känner jag tröttheten och hopplösheten komma krypande. Då passar David på att rabbla upp allt det vi ska göra här i sommar ... så där i förbifarten ... han står med en avsågad bräda i handen, mössan på toppen av hjässan ... på språng ... Hans ansikte lyser som solen, han håller ju på att bygga pannrum."

"Vi måste måla huset i sommar också ... och så ska vi ju renovera det där inne (ta upp golv ner till marken, bygga tvättstuga och badrum här nere och sedan ta upp golvet och renovera badrummet uppe ... han har planer för köket nu också ...) och så måste vi schakta på gården för vattnet rinner in mot huset, och gräva ett dike, göra gräsmatta av ängen där nere, bygga staket, plantera träd, tömma och riva ladugården (det är i princip ett oöverstigligt projekt, har jag insett, men det måste göras), bygga en altan" ... jag har nog glömt hälften av vad han sa "... ja! och så var det ju en glasveranda på framsidan också ... och jag glömde att vi ska lägga om taket!" lägger han till på slutet.

Mina sommarprojekt, en enkel köksträdgård och ett litet hönshus, de liksom seglade iväg.

"Vi kanske kan begränsa oss lite?" är mitt, tråkiga, förslag "Men det är ju det jag har gjort! ;)" menar han. 

Jag drar fötterna efter mig ... lämnar risbuskar och krattor ... går in ... kokar kaffe ... skriver till er ... inser att jag har mött min överman. :P