söndag 29 april 2012

Tidig morgon.

Nisse och mamma.
Kaffe och macka.
Trädgårdstoppen.


Helt enkelt heltoppen!

fredag 27 april 2012

Är det avundsjukan som smetar kring mina stövlar?

Det här med att "gräset är grönare hos grannen" enbart skulle vara en föreställning, född av avundsjuka, det köper INTE jag.

Vad då avundsjuk? ... jag tittar åt höger, där står grannens stuga, lite upphöjt, torrt och fint. Jag gluttar neråt svärföräldrarna, jodå nog ser det torrt ut där med. Och hos grannen framför då? Som jag trodde, lika där ... det är ju bara kul ... för dom ... verkligen ... hehe

Skulle jag känna avundsjuka? ... kanske lite då. Men det är ändå inte i stunder som ovan, som den gör sig mest påmind, och jag vill bestämt hävda att, om den finns där, inte är av missunnsamhet.

Nej, den når, i sådana fall, sin topp när jag är i min ensamhet, långt ifrån åsynen av gröna gräsmattor, gruffar ner mig i leran här inomhus. Medan jag vadar omkring ibland kokorna i hallen, när jag mockar i tvättstugan och när jag måste skrapa av fotsulorna innan jag tar steget in i köket, var gång jag passerat hallen. När jag ska ta på min jacka och märker att den, fläckvis lite mer grådassiga tonen erinrar om att den, förmodligen har hängt bredvid en lerdammig barnoverall. När jag rasslat fram över golvet med dammsugaren eller svept med moppen ... och jag märker att dammet ändå finns kvar. Att det liksom tycks krypa upp, genom porer, ur hallmattan. Det är då.

Det händer förstås att den förföljer även utanför husets väggar. Som när vi stiger ur bilen, i solen, i ljuset, inne i stan, i bland andra glansigt välpolerade och färgstarka människor och känslan av "här kommer VI!" plötsligt finns där. Liksom som en påklistrad "pepp" till mig själv "... VI! ...  jag och mina barn ... och jojomensan VI är lite mer grå och dämpade i kulören i vår familj, sådana är VI, för VI prioriterar annat!" ... typ lera och sånt ...

Avundsjuka i stora mått vill säga. Den väller fram, väller upp ... men ... den tycks liksom ändå inte räcka till för att förverkliga själva föreställningsbiten i uttrycket om grönare gräs. Eller?

"Det ÄR en föreställning" tänker jag lite monotont, meditativt, hoppfullt och sänker sakta blicken ...


... hmm gräsmattan har väl en lite mer vällingliknande konsistens här hos oss ändå va?

Konstaterat ... det är på riktigt.


torsdag 26 april 2012

Monstersamarbete.

Anna-Klara hittade en bok som jag har lånat på biblo för att ha med till slöjden. Sy monster är titeln, vilket är en perfekt morgonsyssla medan alla fortfarande är pigga och glada.

Så varför inte göra det? Vi drog igång, tog samma plan som de flesta av eleverna på skolan. Först titta och inspireras och sedan rita och hitta på själv. Det är ju oftast roligast så!

Jag klippte ut och sydde ihop på symaskinen. Men sedan ... helt sjukt ... sydde hon ihop hålet för stoppningen själv :O. Brodera ögonfransar kan hon också! ... med min hjälp då. Jag tog några stygn och hon något, varannan gång, så orkade vi hela vägen runt.
"Och en glad mun!" ville hon också ha. Den fick jag sy dit.


Ett äkta litet Anna-Klara-design-moster blev det tillslut!

Och hon visar själv hur många år hon är :).

lördag 21 april 2012

Tapetsering på agendan!


Tack Hanna Werning ... jag hade inte kunnat göra det bättre själv! ;)

Möjligen hade jag tagit bort de gröna fåglarna, men man kan ju inte få allt ... och ALLT annat finns där. Åh vad jag blir glad av den här tapeten, tack igen! Och Tack David för att jag fick köpa den!! Jag ÄLSKAR DIG!

Tänk att jag ska få somna in mitt i denna slingrande blomsterdröm varenda kväll. Och vakna lika så. Humöret måste ju fortsättningsvis för evigt ligga på topp! :)

fredag 20 april 2012

Titta, fågelmobilen är färdig ... :)


... och upphängd i fönstret. Vi är nöjda och glada över resultatet! :)

Anna-Klara hade minst sagt svårt att bärga sig. Det var jobbigt att vänta tills att mamma hade fått ta en bild. Hon ville genast "jobba" det är ju faktiskt hennes kontor det här.

Tillverkningen hittar du i inlägget innan.

Fågelmobil i barnkammar´n

Vi har beslutat oss för att göra lite vårigt i barnkammar´n. Och vad är vårigare än små fåglar? En fågelmobil fick det alltså bli!

Jag har inte hittat på den själv utan hittat mönstrat på nätet, kolla HÄR. Eftersom jag inte har någon färg i min skrivare så lade jag smörpapper på datorskärmen och ritade av. Man får ju inte vara dum. ;)

Några passande tyger letade vi fram. Sedan ägnade vi oss åt att nåla, klippa, sy och stoppa.

Att leta passande grenar ute var nästa projekt följt av att såga och måla.

Sedan var det bara att vänta på att färgen skulle torka. En lååång väntan ... i alla fall för mamma.

Till slut kunde vi fästa fåglarna på den målade pinnen.

Färdig för upphängning!

Fyndigt värre! ;)

Som de flesta dagar här blev även gårdagen en upptäcktsfärd runt gården. Det som göms i snö ... ni vet. Men även löv och ris och gamla brädbitar kan utgöra perfekta gömmor för alla möjliga små fyndigheter. Hur det såg ut innan snön föll i fjol hann vi inte med att se. Så för tillfället bjuds vi på ständiga överraskningar.

Jippi! Under några risiga buskar, täckta av halvt förmultnade löv, drog vi fram något som vi trodde var gamla brädor. Men det var det förstås inte. Det var två pallkragar. Lyckliga, fällde vi genast ut dem. "Wow, precis vad vi behöver!" sa jag "Va bra! dom kan vi ha till djuren" sa Anna-Klara. Undra vilka djur hon menar? Jag tänkte mig snarare till någon form av odling. Lite skraltiga, men det är lugnt, det ordnar sig :) Ett annat fint fynd var en sinkvattenkanna. Den låg under bråten ute på det gamla dasset. Den kommer att passa perfekt in i mitt stilleben ute på bron.

Dagens, klart fetaste fynd, var en margarinlåda i trä, tillsammans med två andra trälådor, som vi hittade i garaget. Sååå fina! Blomlådor tänker jag ha dem till, de hade kunnat fungera i skafferiet också men när de har stått i ett garage ... ? Vi får se. Undrar bara hur jag ska göra för att de inte ska bli förstörda av vatten och jord?



Det sötaste fyndet, var en nyvaken tvååring, i en vagn. Och det absolut suraste var en gammal och rostig surströmmingsburk i en buske. Det mest märkliga var att burken var öppnad och att fisken var orörd ... eller förresten det mest märkliga var nog att ingen hade hittat den förr, för ni förstår ju hur den stank! Bläää. Undra just hur den surströmmingsfesten artade sig när man upptäckte att man glömt bort i vilken buske man ställt strömmingen? ;)

De syrligaste fynden hittade vi sedan, under en hög av stora svarta torkade löv, några ljusgrön och knoppiga rabarberknölar.

Snart blir det RABARBERPAJ i Starred!!

Vem vill smaka? :)

onsdag 18 april 2012

Hembakta kex

Vågar man testa ett nytt recept på havrekex, när man är ättling till "de rätta" havrekexens moder?

Nu har jag i alla fall gjort det och jag kan inte säga att dessa blev dåliga, de blev bara helt annorlunda än de vi är vana vid. Min mormor bakade mer mackigt tjocka, mjuka men samtidigt spröda, kex. Dessa blev spröda tunna kex. Jo, goda!



150 gram smör
2,5 dl mjölk
6 dl havregryn
2 dl vetemjöl (graham eller stenmalet)
1 tsk bakpulver
0,5 tsk salt
(1-2 msk socker)

Smält smöret, värm mjölken. Häll över grynen, låt dem svälla.
Blanda mjöl, salt och bakpulver i en bytta.
Rör ihop, till en deg, när grynblandningen har svalnat. En havrekexdeg är alltid lite smulig och faller sönder lätt.
Kavla ut degen, riktigt tunt, på mjölat bakbord. Ta ut runda kakor.
Lägg dem på plåtpapper. Nagga, mycket.
Grädda i 200 grader i ca. 10-12 minuter (beroende på storlek)

Låt svalna på galler.

De bör avnjutas med en skiva ost på ... vilket vi tyvärr inte hade idag. Men smör och en kopp te, det hade vi, och det fungerade riktigt bra det med!


Det skulle bli 60 st. Jag fick till 25 stycken ... det kan ha berott på storleken ;)

Du har väl lagt märke till den superfina handduken som du skymtar där upp i höger bild? Gjord av Josephine, från Flatebo.se .

I mormors dockgarderob.

Det är inte alla som har en dockgarderob som är stor som ett rum. Men våran mormor, hon har en ... så vi njuter av den.


Här kan man minsann fynda, hur liten man än är och hur stor också ... eftersom man ändå inte ska ha grejerna själv.

Nisse har hittat en "änge" som han verkligen gillar. Han har bra smak den grabben :).

Men det såklart, allt är inte njutbart med sådana rum som innehåller så mycket fint. Det kan lätt kännas som att man vill ha precis ALLT, men det kan man inte få ... för allt får man inte röra. :)

Välkommen in HIT du med!

Snöslask

När våren plötsligt förvandlas till snöslaskig vinter igen, så är det bäst att hitta på någonting nytt för att inte tappa gnistan.

Tänk vad en rolig paraplylek kan lysa upp tillvaron. :)

Vem önskar sig inte en necessär i skimrande romantisk stil? ;)

Tionde mormorsrutan är färdig, så då kan man väl få sy sig en liten necessär? Förresten jag frågar ingen, jag bara GÖR.

Mammas kompis Lotta, hade en så fin liten necessär med när hon gästade mamma här om sistens. "En sådan vill jag göra!" tänkte jag och nu har jag gjort en ... likadan, fast på mitt sätt, och lite större.

Lappteknik, tio lappar (16*16 cm), två och två i en lång rad, som jag sydde ihop och fast på ett fleecetyg. Tanken med fleecetyget var att det skulle ge lite stadga och göra necessäran mjuk. Jag har aldrig sytt lappteknik på fleece förr, jag brukar använda bomullsväv, men fleece var ju jättebra för lapparna låg så stilla. Problemet är att fleecen är elastisk, det kan bli ett verkligt stort problem om man inte är noga. Man måste alltså se till att inte sträcka ut fleecetyget när man syr. Nåla mycket så går det bra!

Jag kviltade sedan (sydde med symaskinen) ett mönster, som en stjärna, på varje lapp.

Vit dragkedja, två rosa öglor att hålla i när man öppnar och stänger och som också blir praktisk vid upphängning.

Jag vändsydde fast ett helrosa foder, i bomull, innan jag sydde ihop sidorna. Så sydde jag ihop sidorna och "sydde av" hörnan nertill, så att den fick en botten att stå på.


Omtyckt av både mamman och barnen blev den :)
Oj, vad jag vill sy mer nu!!

måndag 16 april 2012

Stora mormorsrutor!

Små virkprojekt, med tunna garner, liten virknål och hårda maskor, det är min virkstil. Men nu har jag visst dragit igång med raka motsatsen. Tjockt garn, stor virknål och lösa maskor.

Det stora projektet ska bli en filt, av mormorsrutor. Hur ska det gå?

Det är ju så poppis med sådana nu. Och jag har virkat mormorsrutor så många gånger förr, men det har liksom aldrig blivit någonting av dem. Nu ska jag dock inte ge mig!

En artikel i Drömhem och trädgård inspirerade mig. Den handlade om att göra vårfint på uteplatsen. Och där långt in i bilden låg en färgglad mormorsfilt. Den fångade mig uppmärksamhet direkt, liksom ropade till mig med sina färgglada små pluttar!

Än så länge har jag bara nio rutor, den tionde är på gång. Men har jag sagt stort så menar jag det. Mina mormorsrutor är alltså stora mormorsrutor, och nio stycken bygger nästan en filt ... nästan ...

Garnet det är sådant som jag hade. Alla möjliga färger, ibland helt omatchande men det gör inget. I sin helhet blir det ändå fint. Alla garner är av bomull men ändå varierande, vissa är släta, andra lite blanka och en del är nästan som frottéiga. Jag tror att det blir bra ... jag får väl använda den på avstånd i värsta fall ;).

 Kan du virka en mormorsruta?

Starta med fem luftmaskor (lm). Slut dem till en cirkel med en smygmaska (sm).

Varv 1: Tre lm, två stolpar (st) omkring ringen. Tre lm, tre st, tre lm, tre st, tre lm, tre st, tre lm. Nu har du kommit runt. Virka då en sm i tredje lm (som du virkade i början av varvet).

Varv 2: Tre lm (för att komma upp till nästa nivå), en lm, tre st (alltid omkring förra varvets lm), tre lm, tre st, en lm, tre st, tre lm, tre st, en lm, tre st, tre lm, tre st, en lm, två st. Har du kommit runt? Fäst med en sm i tredje lm som du virkade från början.

De tre lm blir ett nytt hörn. Alltså tre st, tre lm, tre st, i varje hörn. Fortsätt på detta sätt, varv efter varv, tills du fått önskad storlek på rutan. Färg byter du vid ett nytt varv.
Fäst alla trådar med stoppnål. Sy eller virka ihop rutorna.

Det är så roligt och enkelt!

Psss ... om inte min beskrivning är bra, så googla efter en annan ;)

söndag 15 april 2012

Vem kan det vara?

När man hör att någon rör sig ute på bron och sedan hur ytterdörren öppnas.
Man ser ljuset genom glaset på innerdörren och hör stegen.
Handtaget rör sig sakta neråt, men man ser ingen genom rutan.

Då vet man att det är en liten vän som är på intågande.

Liten vän - väcker mycket kärlek!



Här mamma, GULD!

Påskplanteringar och andra glada vårtecken!

Så här lagom till att påsken är över, har jag gjort två små påskplanteringar ute på bron. För sent? Ja om man ville ha dem till påsk så absolut. Men om man försöker se lite positivt på det hela så var det, just NU, precis i rättan tid.

Nu kostade krukorna med påskliljor bara 5 kronor styck i stället för 35 kronor. Och de var fortfarande knoppiga och fina. Kostnaderna för det andra var heller inget att räkna med. Grästuvorna kostade två spadtag in vid husväggen, och mossan lika så. Det blev lite för lite med bara liljorna i hinkarna så jag fyllde ut med det som fanns närmast till hands. Helt vanliga grästuvor är inget som jag tidigare har använt i planteringar, men varför inte? Visst blev det bra? :)

Vi rusar mot sommar!
Och det börjar att knoppas och blomma i den nakna rabatten. Fast egentligen vet jag inte riktigt om det är en rabatt. Vi får se vad som kommer upp. Hur som helst är jag säker på att jag kommer att älska det :).

Gamkurran (alltså som i gammal) vågar sig också ut lite mer nu när värmen återvänt. Lilltanten gör sig fint i rabatten. ;)


Förmiddagen, som skulle medföra arbete ute på gården för min del, visade sig bli en spontan skogspromenad.


David ropade plötsligt "Anna, kan du komma ett tag!" ... "Kolla mellan träden där borta ... ser du att det glittrar? ... Det är ju forsen som man hör som kommer ner där!" :)

Ja, det var förstås bara att ladda vagnen med barn och traska dit. Hela familjen. Över en halvt snötäckt åker, över ringlande bäckar, sedan genom ris och snår och upp genom en trollskog med mossklädda stenbumlingar.
Vagnen lämnade vi i åkerkanten.

Högt där uppe mötte vi det högljutt dånande vattenfallet. Inte visste jag att vi hade så magnifika forsar i Starred. Det var bara kameran och fikat som saknades.

Efter lunchen gick jag och Anna-Klara tillbaka. Med kamera. Det blev en mysig fotopromenad. Morgonljuset visade sig dock, som oftast, vara mer storslaget än eftermiddagens.

Att gå dit ensam med två små barn, är nog omöjligt. Så jag passade på idag när vi var två här hemma. Förmodligen är det just våren som är dess högtid.

lördag 14 april 2012

Den första sådden är äntligen gjord.

Det känns som att "pust" och "äntligen" är en vanligt förekommande ljud ifrån mig nu för tiden. Betyder det att jag alltid har en känsla av att jag ligger lite efter? I vilket fall har några av de inköpta fröna kommit i jorden idag! :)

Jonathan är ju härlig! För sina påskpengar, som han fick av mormor, köpte han tre makroner och två förpåsar. Vad makronerna hade för innehåll är jag inte så säker på, men i fröpåsarna vet jag att det fanns små frön som ska bli smultronplantor och stora frön som ska bli jättepumpor.


Anna-Klara och jag, tänker också slå oss in i pumpabranschen. Vi har sått vanliga pumpor och små prydnadspumpor. Alltså bara rolig lyxsådd. Och så har vi sått solrosor såklart. Jonathan läste att solrosorna ska bli 5 meter, så våra förväntningar är minst sagt höga! :)


fredag 13 april 2012

Trädgårdsälvor, skira och idogt arbetande ...


... men inte alltid så lugna och blida som man kanske kan tro.


Det fäktas, helt livsfarligt, med blompinnar. Inte ens fotografen går säker. Och blomjorden, den sprutar i det raska arbetet.

För mig går det inte alltid lika härligt ;) vilt och snabbt fram. Mina stackars pelargoner har ännu inte kommit i ny jord. Jag har inte kommit mig för helt enkelt. Jag har heller inte haft hjärta att klippa ner dem så mycket som jag förstår att jag borde ha gjort ... för länge, länge sedan.

I kväll gjorde jag det dock. Jag bet ihop och kapade, i alla fall, den ena. Den andra ska få förbli lång och gänglig. Vi får se hur den växer till sig ... jag råkar ju vara av den tjuriga sorten som måste testa själv för att bli övertygad.


Nu återstår bara att hitta två riktigt stora krukor, som kan duga att plantera om i. Men det får bli i morgon.

Sov gott!


onsdag 11 april 2012

Än är väl inte påsken slut?

Som vanligt försöker man hänga sig kvar en stund till ... "nej, nej, vänta ... bara liiiite till!!!"

Fast nu släpper jag den nog och välkomnar våren istället!

På middag hos farmor Karin.



Påskdagen gav oss mersmak ... på små små lamm. Vi som redan innan var helt sålda på dessa små. Nisse ville aldrig gå därifrån, inte ens höns eller kaniner kunde locka vidare. Men Anna-Klara ville gärna se mer. Fast bara i pappas famn förstås.

Lammen var bara en dag gamla, född på påskdagen. "Efter tjugo minuter ställde de sig upp" sa fårägare Samuel.

Medan vi höll på att diska bort efter middagen ringde telefonen. Den andra tackan hade lammat! Vi ville titta, men barnen var för trötta, högljudda och griniga, så vi valde att lämna den nyblivna lilla mamman i fred, med sina små. Undra hur de mår idag?

Påskafton med jakt efter lycka ;)




Här, en tillbakablick på påskaftonens äggjakt, som visade sig bli en "korgjakt" eftersom båda mammorna tänkt "krog" istället för "ägg" i år.

Smarrigt värre!

tisdag 10 april 2012

Det var ju blomomplantering som stod på dagordningen ...

... men har det någonsin förr blivit som man tänkt?


Äggmålning är ju en mycket roligare syssla :), har vissa just upptäckt ...

... och själv smyger jag visst med virkningen mellan krukorna.

Det är strulet och den älskade vardagen som kommit åter!

måndag 9 april 2012

Tänk att det finns så härliga människor, som VILL så mycket ... och tänk att JAG får vara med!!! :)

När barnen äntligen har somnat, och jag skall sätta i gång med allt det där som jag ständigt suckar över att jag aldrig får göra, så känner jag tröttheten och hopplösheten komma krypande. Då passar David på att rabbla upp allt det vi ska göra här i sommar ... så där i förbifarten ... han står med en avsågad bräda i handen, mössan på toppen av hjässan ... på språng ... Hans ansikte lyser som solen, han håller ju på att bygga pannrum."

"Vi måste måla huset i sommar också ... och så ska vi ju renovera det där inne (ta upp golv ner till marken, bygga tvättstuga och badrum här nere och sedan ta upp golvet och renovera badrummet uppe ... han har planer för köket nu också ...) och så måste vi schakta på gården för vattnet rinner in mot huset, och gräva ett dike, göra gräsmatta av ängen där nere, bygga staket, plantera träd, tömma och riva ladugården (det är i princip ett oöverstigligt projekt, har jag insett, men det måste göras), bygga en altan" ... jag har nog glömt hälften av vad han sa "... ja! och så var det ju en glasveranda på framsidan också ... och jag glömde att vi ska lägga om taket!" lägger han till på slutet.

Mina sommarprojekt, en enkel köksträdgård och ett litet hönshus, de liksom seglade iväg.

"Vi kanske kan begränsa oss lite?" är mitt, tråkiga, förslag "Men det är ju det jag har gjort! ;)" menar han. 

Jag drar fötterna efter mig ... lämnar risbuskar och krattor ... går in ... kokar kaffe ... skriver till er ... inser att jag har mött min överman. :P

söndag 8 april 2012

Den lilla överlevaren.

ETT litet pelargonskott hade lyckats slå rot och överleva. Helt ensamt och bortglömt hittade jag det. Denna gång, på en avlägsen fönsterbräda.

I glömska hade alla dess syskon dött ut. Men nog var det just ensamheten och bortglömdheten som blivit detta lilla skottets räddning?

Jag hade hittat det förr, tagit fram det, placerat det på det bästa och mest soliga stället. På köksbänken fick det stå, mitt i händelsernas centrum. En tid av friskt liv hade det bjudits på. I glädjen, i skrattet, i ruschen, i gråten. Nära till hands för vattning och koldioxiddrypande kärlek ... nära till hands för nyfikna och pillriga små fingrar.

Sakta hade det sedan strypts. Ett efter ett hade de varsamt plockats bort, i tystnad hade hon plockat bort, dess lungor.

Vad var det för litet, skirt och ljusgrönt som låg där på mattan? Jo, jag såg vad det var! och jag förstod det fruktansvärda som hade hänt. Livrädd lyfte jag sakta blicken, så oförberedd men ändå varse om vad mitt öga skulle få skåda.

Det lilla pelargonskottet, det enda som överlevt, stod där naket och skändat.

I min ursinnighet, tog jag dess kruka, uppgiven och besviken. Bort, bort i glömskan, till en avlägsen fönsterbräda, blev det förpassat.

I ett rop på hjälp sträckte det sina gängliga, avklippta bladstjälkar upp mot mig. Lämna mig inte! bad det ... men jag gjorde det ändå.

Ja, ett litet pelargonskott hade lyckats slå rot och överleva. Men helt ensamt, för att glömmas bort, lämnade jag det. Och helt ensamt och bortglömt hittade jag det sedan åter. Denna gång, på en avlägsen fönsterbräda. Än en gång med en så skir och nyfödd grönska. Vem kunde veta, att det lilla pelargonskottet var en sådan oövervinnerlig överlevare? Att dess vilja att blomma och bära frukt, var så stark?

Tuktad, men med allt starkare och vackrare tillväxt stod det nu där. Det mötte min blick. Det var redo att möta sin framtid. Det spirade på nytt!


lördag 7 april 2012

Idag kändes det sådär igen ... som att alla stirrade på mig!

Jag kom just hem ifrån affären. Jag var där helt själv ... alltså utan hela min armé ... av två små barn. Ser jag konstig ut på något sätt? "Har luggen hamnat på sned eller mascaran runnit?", "Rör jag mig underligt?", "Handlar jag konstigt?", "Har jag pratat för mig själv?" börjar jag undra. "Ser jag ut som en bov?" kan jag också tänka när jag sneglar ner mot mina utputande, av vantar, telefon, börs, nycklar, extrablöjor, tvättservetter ... med andra ord välfyllda, fickor. Så maler jag ner mig själv genom allt knäppare och knasigare funderinga ...

Ibland ruskar jag om mig själv, vaknar upp, ser mig omkring och tänker att ... "jag kan väl ändå inte verka underligare än hon där? ... och hon får gärna se ut så där för mig, det lägger minsann jag mig inte i" eller "jag är väl inte ovanligare än den där, helt vanliga, mamman där borta" eller "jag kan väl inte ha konstigare frisyr än den där människan där borta" ... och så känner jag mig, för en stund, precis som en av alla andra ;).

Hur många och konstiga tankar faller innanför ramen för normalt? Det kan man också fundera på. Kan det bara vara så att det är en följd av en väldigt god fantasi? Fantasi är ju bra att ha har man hört ... men ... hmm?

När jag beklagar mig för David så säger han ... "det är ju bara för att du är så snygg, som dom tittar" ... men mig lurar han inte, jag vet ju att han är partisk i frågan ;). Jag är dock både smart och tacksam och låter honom därför leva i tron om att det så är fallet ;) ... eller jag blundar och fortsätter att själv leva i tron om att han tycker att så är fallet. För ... hmm ... visst hörs det en viss ton av ironi i hans uttalande? Han säger det liksom lite skämtsamt sådär. Och hur ska jag egentligen tolka det?

Idag upplyste Jonathan mig om att "du har näshår mamma" ... "VA? står det ut?!" ... undrade jag genast och oroligt ... "eller måste du kolla IN i min näsa för att se det?" lade jag hoppfullt till. Det kanske var näshåret som de såg i dag på affären?! Alltså hur noga måste folk titta?

Jag kan bara konstaterat att, om jag är skapad med näshår är det väl meningen att jag ska ha näshår. Så jag gjorde nog rätt som jag gjorde idag på affären. Slog bort alla knäppa tankar, slog ihop mina klackar och vankade rakryggad vidare med min vagn, nynnande på den melodi som ljöd i bilens högtalare på väg till affären och som fastnat i min hjärna ...

"... han letar efter blad och efter rötter, för han är ve-ge-taaaa-rian. Men stadens gator är för hård för gåsafötter. Det växer inget gott i stan ... God dag herr Gås! kvack, kvack, kvack. Hur mås herr Gås? kvack, kvack ..." ... ;)




Bilden är från en bok som är Anna-Klaras ...

fredag 6 april 2012

Bountykycklingar

Nu har Jonathan varit i farten igen. Denna gång blev det ett samarbete oss emellan. Sexornas hemkunskap stod för inspirationen, de gjorde påskgodis, Bounty ... och det ville vi också göra!

Jag googlade på recept och tog första bästa som råkade bli detta.

50g Margarin (eller smör)
0,5dl ljus sirap
0,5dl socker
2 dl vispgrädde
200g kokosflingor (1 påse)
150g mörk choklad

Koka sirap, socker, grädde och smör till en kolakräm. Ca 5-10 minuter. Blanda i kokosen (vi tog mer än vad det står) Låt "degen" kallna i kylen och rulla den sedan till små bollar. Smält blockchokladen och doppa kulorna i den.

Men vi kände förstås för att påska till det hela lite. Vi satte därför lite gul karamellfärg i smeten, rullade till små näbbar av marsipan och spritsade ögon av frosting, ett lakritsströssel fick bli en pupill. I stället för att doppa kulorna i choklad lät vi dem ligga i knäckform fylld av smält choklad.

Massor av små söta Bountykycklingar fick vi till.
Toppenbra och goda tycker vi!


  Testa!!