Nu rullar vi igen. Men det var lite trögt att komma igång.

Fast här hemma står väl aldrig någonsin någonting stilla.

Och vissa är mer "självgående" än andra. Totalt oregerlig, är vad jag stundvis skulle vilja kalla denna lilla varelse. Mej har hon i alla fall slutat att lyssna på. Vad ska jag göra?

Jo ... jag har ett knep. Om jag ger henne en pensel och lite målarfärg, ja då förvandlas hon plötsligt till en liten ängel ... som strör gnistrande stjärnor med sin pensel och med vita små mjuka dun ... nej, inte så ... men plötsligt lyssnar hon på vad jag säger. Tuschpennor och en hög med papper kan också funka ;) ... gissa om vi målar mycket här hemma?

Hon kallar det för "mitt kontor", bordet hon har målat och stolen som jag har målat. Och Nisses kontor, det är på stolen mitt emot :). Ja, den där stolen ...

 ... pinnstolar, det borde man bara inte ge sig på att måla. Har du testat? Det är totalt hopplöst. Det spelar ingen roll hur noga man är. Man vrider och vänder och snurrar och granskar och så till slut är man färdig. När man så har tvättat penseln och man kommer tillbaka för bara "kolla lite", märker man att ... färdig det var man i alla fall INTE. "Hur kunde jag missa där och där och där? ... och jag är säker på att jag kollade just DÄR!". Bara att börja om. Vrida, vända, snurra, granska ... tills man är säker på att man målat över allt. Men när man tvättat penseln så ... ja, ja ... hur svårt kan det vara? Hur många sidor har en pinnstol? Jag har ju till och med gått kursen ;), jag vet att man alltid skall ställa en stol upp och ner när man börjar måla den och sedan vända den rätt och måla färdigt.

EN stol har fått ETT lager färg och vi får se när den får sitt nästa och när nästa får sitt.

Jag har varit frånvarande någon dag.

Någon som har märkt?
Helt ofrivilligt var det i alla fall. Jag fick ett plötsligt behov av sjukvård, en plötslig operation och inläggning. Nu är jag plötsligt tillbaka här hemma. Bara som mig själv, helt vanlig igen.

Ja, ett litet bihang har jag fått förstås. En urinpåse som är fastsatt i en påse på benet, med tillhörande kateter. Något roligare hade jag kunna tänka mig. Men denna är tillfällig tack ock lov. På fredag hoppas jag vara helt fri igen. Det känns nästan som att jag har genomgått ett könsbyte ... tror jag ... för nu kissar jag med hjälp av en artificiellsnopp som sitter nere vid knäet. Ja, så långa snoppar kanske man inte ens gör på konstgjord väg, men du förstår nog att fokus inte ligger vid att det är nere vid knäet. Än så länge är det bara Anna-Klara som har fått se hur kisseriet går till och jag tror att vi stannar vid henne. Det är nog förresten bara hon som är riktigt intresserad ;).

Kan man inte skriva om sådant här, på ett sånt här ställe? Men sluta läs då ;). Det jag varit med om är någonting som inte är så ovanligt ... trots det, inte desto mindre jobbigt. Rätt vad det är, kanske du själv ligger där ... och snart är du fjättrad vid en kisspåse. Då förstår du att det kan hända vem som helst. Det jag kan konstatera är att sjukhuset är fullt av duktiga och snälla människor, som tar allvarligt på saker och som därför får en att känna sig trygg. Och som dessutom är så bra på att få både obekväma och helt onaturliga situationer att kännas naturliga och omärkvärdiga.

Orsaken till hela sjukhusvistelsen utelämnar jag här. Jag hade kunnat skriva om det, om jag hade velat. Men det vill jag inte. Det kanske kan uppfattas som att jag skojar bort det hela ... men det gör jag inte ... jag bara överlever ...

Nu är jag hemma med min kära familj. Tacksam över insikten att jag är lyckligt lottad!

Först köper vi ett jättestort hus ...

... och sedan trycker vi ihop oss allihopa i samma rum, det minsta dessutom.

För alla vill ju testa att sova i det "nya" rummet!

Mysigt med långbädd :).

Rummet fungerade utmärkt på alla sätt. Inte förrän klockan sex vaknade vi av solens första strålar. Jag trodde att den stora granen, som står utanför fönstret, skulle fånga upp ljuset lite mer effektivt, men ack ... Idag ska det handlas rullgardiner ... och massor av andra bra saker.

ROLIGT och SOLIGT i Starred!

Lite parallellrenovering ...

... alltså annat helgarbete, blir att skrapa taket i det andra sovrummet på övervåningen. Här har det varit en vattenskada, det har regnat in för något år sedan. Så detta tak måste vi göra någonting åt. Träet är helt okej, hoppas vi ;) ... jo men det är det, det är bara färgen som har släppt.

Men titta så fräscht det blev där också, med vitt kring fönstren och på fönstersmygar och med renoveringstapet på väggarna. Garderoben som sticker fram i hörnet skall också bli vit så småningom.

Sedan kommer vi till det lilla ... jag menar enorma problemet att välja tapet till väggarna. Det finns ju så mycket som är så fint! Tänk om jag väljer fel ... jag får beslutsångest ... det kanske bara ska vara vitt? Tidigare i dag fick jag en sådan plötslig lust att måla någonting själv på väggarna. Gå lös med en tuschpenna. Naturligtvis råkade jag, i min iver, dansa runt och illustrera hur det skulle gå till, medan Anna-Klara hörde och såg. Min make försökte dämpa mig lite ... hmmm ... vi får väl se vilka konsekvenser det kommer att få ...

Är det någon som får en idé? Snälla, dela med dig!

I helgen intar vi övervåningen!

Jag kan inte hålla mig ifrån att visa projektet trots att det är rörigt och ratit på golvet. Vilken skillnad lite vitfärg gör ... eller ganska mycket vitfärg!

Det här rummet skulle bli gästrum. Men nu blev det så härligt så vi har bestämt oss för att ta det själva ;). Då slipper vi sova i vardagsrummet.

Golvet och taket har vi inte gjort något åt. Både golvplankor och takplankor är breda och kilsågade. Man skulle möjligen kunna skarpa och måla i taket, för det ser lite gult ut nu när allt annat blev så vitt och fint. Men vi får se, det kanske blir bra när vi möblerar och fixar lite. Golvet vore nog dock en dödssynd att röra.

Men välkomna ändå vi fixar ett annat rum till gästerna ;)

Tuppens minut

En tupp och en höna blev det, "mamma och pappa" säger Anna-Klara.

Solen skiner inte igenom kropparna som jag önskade att den skulle göra. Men vi är glada och nöjda ändå :) Och så har vi blivit lovad silkespapper i vackra färger nu så ni ska få se att det ska bli fler hönor här hemma!

Vi återkommer i ärendet.

Vi börjar med att tillverka några egna hönor.

En svartvit bild från 60-talet är vår inspirationskälla.
Men jag tänker "FÄRG" såklart ... eftersom det är min stora passion. "Sånt där silkespapper, med underbar ljusgrön och ljusrosa färg, som vi brukar få kring blommorna när vi handlar på Sagas blomsterverkstad i Ärlandsbro skulle bli toppen" tänkte jag också. Så jag ringde till David och bad honom åka in där efter jobbet. Han ställde upp, som alltid, men det gjorde inte de på Sagas :( ... Hur kan man neka min charmige make att köpa några ark silkespapper? Jag är besviken. Världen rasar ... ;)

... nej, det gör den ju inte. Vi fick helt enkelt ta och använda det gråvita silkespapperet som vi redan hade här hemma i stället. Och så hottade vi upp med vanligt färgat papper. Till två stora hönor gick det åt, inte fullt, två ark silkespapper. Jag vill att det skall vara ett tunt lager så att solen kan skina genom.


Hönsnät, silkespapper och tapetklister är vad man behöver. Senare tänker vi dekorera med pärlor och fjädrar också. Det kan väl bli bra?

Gissa om jag har tapetklister i hela köket nu ...

.... men vinsten är större. Nu hänger två hönor på tork ovanför vedspisen och vi väntar ivrigt på fortsättningen! :)

Åh, NEJ! Man SKA ALDRIG kasta någonting ...

... jag insåg det ... igen ... i samma ögonblick som jag såg David försvinna bort längs vägen, med det "gamla" fanérskåpet på flaket. DÅ kom jag på det ... det var ju just DET som jag skulle använda för att bygga mitt hönshus. TYPISKT!

Jag vet att jag borde vika tvätt och diska ... snaaaart ... jag ska bara drömma lite först. Spela roll om det blir till verklighet sedan, jag har ju haft trevligt en stund i alla fall.

Just nu handlar drömmen om höns. Tänk att ha egna hönor som pickar omkring på gården. Bara några stycken, fria i trädgården. Det blir till att inhägna trädgårdslandet. Vi bär ju hem ägg från affären hela tiden, att ha egna vore toppen! Jag har googlat lite och läst i några böcker. Jag hittade en tjej som kläcker ägg på beställning :) ... tänk att det hade man ingen aning om ... att det finns de som kläcker ägg. Men jag har inte tagit kontakt med henne. Jag måste nog planera och se om detta är möjligt först. En egen äggkläckningsmaskin var i alla fall alldeles för dyr.

Det skulle vara värt ett försök. Blir det för jobbigt så får man väl bara avskaffa hönseriet. I en bok som jag läste, som handlade om självhushållning, stod det att det bara var att stoppa hönan i grytan om man blev less på den ... men det lovar jag att det kommer jag ALDRIG att göra.

Eftersom mitt hönshus plötsligt åkte iväg på flaket så fick vi spana efter annat material. En vedbod! Den borde väl fungera? Nisse, Anna-Klara och jag jobbade under morgonen med att samla all veden på ena sidan i boden. Ännu är vi inte färdig med uppdraget, men i morgon kanske vi har en plats som skulle kunna inhysa några små fjäderfän. Jag inser att om detta ska bli av så innebär det en mycket enkel inrättning.

Vilken sort ska jag välja?

Jonathan min vän!

En stund senare är alla igång med det just det dom är bäst på igen. Jonathan bakar, Anna-Klara målar och Nisse, min lilla älskling, han river ner ;)

Ja, just det, Jonathan han bakar!

Kladdkakan fick bli en muffins.

3 ägg

3 dl socker

150 g smör

150 g smält choklad 

4 msk kakao

2 tsk vaniljsocker

2 dl vetemjöl

marshmallos och saltade jordnötter

In i ugnen i 200 grader i 20 minuter, kunde räckt med 15.

 Garnerade med chokladsås och jordgubbsströssel!

Jag börjar förstå var Anna-Klara har fått ordet "smarrigt" ifrån ;)

Det visade sig bli en mycket färgsprakande och produktiv morgon för vissa ...

Det liksom lossnade och hennes undran var bara "Hur många gubbar får jag göra?"
"Hur många som helst ... " Man kan väl inte begränsa ett sådant här skapande? " ... eller tills papperna tar slut" fick jag försäkerhets skull tillägga efter en stund.

Det blev några stycken. Ni skulle ha sett med vilken målmedveten snärt hon målade pupillen i ögonen. Gång på gång.

En nöjd skapare beskådar sina verk. Berättar om pappa, mamma, Nisse, Jotatan, Noomi ...
Mamma är stum.

ps. Ni ska inte tro att hon fått nog efter detta. Efter lite bad och filfrukost är hon tillbaka vid målarbordet. ds.

Godmorgonhälsning från Anna, Anna-Klara, Nisse och Gudrun.

Varför stiger man upp kvart över sex när man är ledig?
... Tack Astrid för Pippi! Några knapptryckningar och så infinner sig friden igen ... för en stund. ;)

Jag flyr bort med Guddan och en kopp kaffe i stället. Den kom igår. Jag nöjer mig med framsidan denna morgon. Drunknar i färgerna. Låter njutningen och inspirationen rusa inom mig. Tänk hur vi är skapta, att man kan känna välmående av vackra färger och bilder. Jag är tacksam! Funderar på att grabba tag i penslarna, på bilden, och gå loss. Fast nej, jag låter dem ligga och så ligger jag också kvar en stund ... fem minuter ... som blev till två ...

"Mamma! Jag vill måla!" ... hör jag någon säga borta i soffan ... "Vad passande, för det vill ju jag med!"
Ska man tro på tankeöverföring?

I dag har jag lagat min absoluta favorit, kålpudding!

Har du en vår kokbok så har du receptet. Mums!

Det är som ett heldagsprojekt för mig. Kanske inte alls så märkvärdigt för någon annan?

Det ska hackas kål som ska förvällas och kokas gröt och blandas färs. Alla stora kastruller är involverade. Och så till sist den där eviga väntan, timme efter timme när den står i ugnen ;)

En bild på den färdiga rätten kanske vore på sin plats. Men när den äntligen var färdig var vi så hungriga så någon fotografering var det inte tal om.
I love it ... och så lingonsylten! :)

Nu lever vi i ett nätverk av rör.

Från rum till rum går de. Superbra rör som transporterar VÄRME! David har fixat och böjt och mätt och kapat och kopplat och funderat och borrat och monterat och pressat och dragit och ... allt vad man gör ... alldeles själv.

Det var en ganska spak kille som, i går, fyllde tanken med vatten och lät trycket stiga i systemet. Hela familjen var involverade, inklusive Jonathans kompis Axel. Med handdukar i beredskap stod vi på vakt, uppmanade att skrika om det började spruta någon stans. Men nervositeten var helt utan anledning. Det var ju så bra! Bara någon koppling som behövde dras åt en smula.

I dag har vi haft det varmt och skönt och inte ett enda droppande element!

Vad tror ni? Finns det något hopp för dessa reliker? Frasiga och skelettiga ... men med lite grönt som ger hopp om liv.

I vilket fall, har jag lagt dem i blöt nu. Jag tänker att det kanske kan vara en början på något nytt ... man har ju hört att vatten ska vara en förutsättning för liv, så det kanske är värt att pröva? ;)

Det var dessa benrangel som fyllde hela fönstret, på Fågelvägen, i fjol sommar. Efter lite cotching från min omgivning och sedan ett omsorgfullt omhändertagande av mig växte de till sig något enormt.
Jag köpte en säck med pelargonjord i fjol. Den finns kvar. Efter blötläggning blir det omplantering och beskärning.

Det vore ju roligt om jag lyckas skaka liv i dem igen, men överlever de inte så köper jag helt enkelt nya och är lika glad ändå ... :)

Dags att börja botanisera i fröhyllan ...

Hur kan man bli så nostalgisk över något som var så nyligt?
Jag tittade på några bilder ifrån i våras och jag blir helt galen inombords. Barnen är så små och söta och vi har så mysigt ;). Allt som ibland var jobbigt är ju glömt för länge sedan.
Nu är vårsolens ljus här och det, tillsammans med alla bilder, gör mig påmind om att tiden går så fort, inget får gå förlorat, jag måste ta till vara på varenda ögonblick!

Favoriter från ifjol! Doftärtor, passionsblomma och i synnerhet Japansk humle, på tillväxt. Känner ni den fuktiga jorddoften?

Vår, vår jag vill ha VÅR!  Jag vill så och plantera. Jag vill fläta med pil och gräva i rabatter. Men nu känner jag mig plötsligt lite stressad. Nej, bort med det! Jag hinner det jag hinner och resten struntar jag i.

Flätade inramningar till rabatterna, gjorde vi på fågelvägen, Anna-Klara, Nisse och jag. Materialet plockade jag under kraftledningen i Bandsjön. Hoppas att det var tillåtet. Undra var man får plocka sådant här i Starred?

En famn full av möjligheter!

Jag har varit hos mamma och inspirationen bara flödar över. Jag förstår om hon blir trött på mig ...

Det finns ju inga gränser för vad man skulle kunna hitta på att göra där. Vilken rikedom hon har! Det är bara att luta sig tillbaka och låta fantasin dansa iväg.

Jag har en idé för denna vackra och färgsprakande bukett av garnhärvor. Bara att sätta igång. Men det är inte bara jag som vill vara med. Vi får bilda kösystem till nystlindaren ... alla vill ju veva! En hel rad av små barn ställer in sig i ledet Anna-Klara, Noomi, Vilde ... men när det blir Nisses tur så råkar det vevas åt fel håll och då är det plötsligt färdigvevat för de små.
Då vill mamma linda själv.

Smygbak

Visst ja! ... jag höll ju på att städa barnkammarn ... men så råkade jag ta en liten paus och då råkade jag slänga in ett öga på Josephines blogg ... och då gick det ju som det gick ... då råkade jag förstås börja baka i stället. Oemotståndligt!

Jag gjorde det med största diskretion ... men ack ... "Hej mamma! Vad gör du för SMARRIGT?" hörde jag snart ifrån dörröppningen. Opps! lite läskigt, som att bli påkommen med något man inte får göra. Jag tittade dit och får se, en liten figur, inte fullt en meter hög, stå där och se, bara helt, lycklig ut. "Ja, kom får du se ... du får vara med".
Och titta! Där kommer det visst en till på släptåg, ännu lite kortare ... "Kom in du med".

Jag gillar bröddegar som man inte måste ta upp på bakbord och knåda. Det här tar man direkt ifrån bunken till plåten, och plattar ut, skär och naggar. Det skulle ju vara vetemjöl i också. Men tyvärr verkar det vara slut, allt går åt så snabbt. Det fick bli bara rågsikt. Resultatet blev därför lite mer kompakt än förväntat, men det blev mycket "smarrigt" ;) ändå!

Den fina duken har jag, så passande, fått av Josephine. Den har hon gjort såklart. Jag bakar ofta med tro och hopp också, men gärna med kärlek ... det känns så bra. Du borde göra fler sådana Josephine. :)

Var så goda alla sportlovsfirare för nu är det kvällsfika!

"Ska vi baka sportlovsscones?"

"JA!" ... alla är med på noterna.
Plötsligt är storlarna framdragna till bänken och jag har inte en chans att komma fram till den, jag kommer varken åt bunke, decilitermått, skedar eller slev. Tröttheten slår till innan det ens har börjat ... "tålamoood, tålamoood ... " jag nynnar en av mina signaturmelodier, inom mig.
"Japp, vi bakar på bordet!" ... stolarna förflyttas på nolltid ... smart drag ;) Fort, fram med allt som skall användas ... placera så att ingen kommer åt.
"Vad är sportlovsscones?" undrar Jonathan.
"Scones som man bakar på sportlovet såklart!" svarar jag ... så lagom kul tycker han ... Men vi festar till dem med lite russin och grahamsmjöl. Och så kokar vi lite marmelad att ha på, koktid 2-3 minuter, receptet står på sockerpaketet.
Tillsammans med varm choklad duger det gott till ett festligt sportlovsfika.

HEJ vad det går i vår rodelbana i Starred!

För någon vecka sedan skrev jag såhär:

I dag snöra det på tvären. Vi som var redo för plusgrader. Vi väntar på att kunna platta till spåret i rodelbanan som Nisse, Anna-Klara och jag håller på att "bygga". Högst avancerad förstås ;). Nisse och Anna-Klara bygger genom att ligga på madrassen som jag drar fram och tillbaka, upp och ner i banan. Det är härligt att plumsa omkring lite. Det behövs motion för min del. Annars har jag bestämt mig för att vara noga med att barnen skall gå själva upp för backen när vi åker pulka. Tidigare såg jag det som skön motion för mig att helst springa med pulkan upp för backen, med båda barnen på släp. Men jag har insett att jag inte kan offra barnens motorik framför min egna figur ;) ... jag lutar mig tillbaka och tycker att det är en skön insikt ;)

Nu har Jonathan och David varit framme och gjort banan ännu bättre. Slät och fin och med höger vallar i kurvorna. Nu i helgen var den nog som bäst, efter ett par dagar med töväder och så en riktigt kall dag som gårdagen. Man kastas upp på vallen i kurvorna, man har ingen aning åt vilket håll man befinner sig när man kommit ner. Men roligt, det har man haft! Och med familjen Hamrin på besök blev inte dagen lugnare ... HEJ VAD DET GICK! Både känslor och syner var en sann njutning för både vuxna och barn!

Soffan är färdig!

Det innebär att jag har slutfört ett projekt!

Det är stort. Och soffan är grå.

Nu ska det bara sys kuddar och överdrag till dynan.

Ni vet väl vad som händer om man rullar ut en lång matta på en öppen yta? En mycket rolig lek börjar! Fram och tillbaka, fram och tillbaka i oändlighet. Älskade lillnisse!

Vi behöver ett soldäck ... för vi har massor av sol!

"Jag vill knäppa kort på dig mamma" A-K blir lite less på mitt fotande ibland. Ja, det var ju bara att ställa upp med sin bästa modellpose ;) och se vad hon lyckades med! Jag tycker att hon har fångat allt det väsentliga, den låga solen, snöslasket och storstövlarna :)

Vi har hört Sveriges minsta fågel idag, kungsfågeln. Ni vet väl hur den sjunger sin envetna lilla trill? Jag tycker att det låter som att den sjunger "jag är kung!, jag är kung!, jag är kung!" så är den tyst en stund och så kommer det igen ... "jag är kung!, jag är kung!, jag är kung!"... med en så späd liten stämma.

Man har ju hört att SMHI har pratat om "rutten is" ... jag har haft mina förställningar om hur den där ruttna isen ser ut och jag tror att det var det som det var idag ;). För vår sparktur var helrutten, medarna bara sjunk igenom underlaget och det var riktigt trögt. Men det betyder ju förstås att våren är här! Det är så varmt att vad man än tar på sig så känns det för mycket ... härligt! Nisse och jag älskar att vara ute. Vi kan strutta omkring i timmar ute på gårdsplanen. Anna-Klara har där emot kommit på att hon INTE vill gå ut. Nisse sover ute 1,5 - 2 timmar varje dag så han får frisk luft i vilket fall, men jag ser även fler fördelar med att vara ute, motorikträning och D-vitaminproduktion bl a. så ut måste vi varje dag!

Som tur är har jag en man med ett godisförråd så det fixade sig, relativt smärtfritt, med Anna-Klara även idag. Vi fick en mysig stund på farmors och farfars nya förstukvist. Har jag berättat att de skall bli våra grannar?! :)

Vissa dagar känns livet extra härligt i Starred!

Här ligger jag på soffan.

Men ni ska inte tro att jag har legat på latsidan, så här på morgonen, för det .... nej nej, en hel del har vi hunnit med.
Vi har bland annat varit ute på en biltur på drygt 5 mil, på blåhalkan. Det är sånt som händer när man plötsligt måste skjutsa Jonathan till skolan. Han gick, som vanligt, till bussen, tio i sju, en och en halv timma senare stod han plötsligt i hallen igen. Förtvivlad och upprörd. "Bussen har kört i diket! Den står mitt ute i skogen!" Jag trodde förstås att han varit med, men så var det som tur var inte. En man i  bil hade stannat vid busshållplatsen och meddelat honom. Bara att traska hem igen.

På med overaller på motstridiga små barn med små, små hungriga magar. Ingen tid fick spillas. Jonathan stod och trampade i hallen. Han hade ju engelskaförhör! Ni som har haft en treåring med stark egen vilja, som oftast dessutom går tvärt emot vad övriga i familjen vill, förstår hur klurigt och hur energikrävande det kan vara att lyckas med en sådan sak. I detta fall kan man ju faktiskt förstå henne. Men nu är Jonathan dock där han bör vara, i skolan.

Vad mer har vi hunnit? Fikat korvmackor och som du ser, virkat en matta. Det är så praktiskt att göra små saker för då går det så fort. Helt i min smak ;) En stor virknål, dubbelt garn och lösa maskor hjälper också till en del. Dockskåpet börjar fyllas på så smått.